Dagen jag nästan dog, men fick livet åter...


 Så sa läkarna, alla 3. Dom 3 som i onsdags den 17 juni faktiskt räddade livet på mig. . .

 -Hade du kommit in lite senare Connie, så hade du inte levt nu. Det var ett allvarligt läge.

Drömmer om den meningen varje natt. Jag höll på att dö asså. Fattar du, jag? Dö? Nu? Bara tanken på hur nära jag var att lämna min lilla son, och min älskade sambo, bara sådär, utan att man själv misstänkte att det var dit smärtan var på väg.
 Jag fattar ingenting. Jag är fortfarande i chock. Sitter här 1½ vecka efter akutoperationen. Dagen innan jag skulle varit på specialist gyn å få svar på mina röntgenbilder. Å som jag trodde, få det bekräftat som akuten sa veckan innan att det var en ny cycsta jag fått.
 Fan heller det var. Akuten kan stoppa upp nått. Där går jag hemma, i tro om att jag fått en cysta som akuten sa efter en "grundlig" genomsökning veckan innan akut operationen. Trodde att det var det som röntgen skulle bekräfta. Istället får jag åka in akut, och bli opererad knappa timmen efter jag kommit in på sjukan, för att jag har en genominflamerad tarm, och inflammation som runnit ut i hela buken på mig.

å akuten säger cysta? Fattar du, CYSTA? Finns ju ingen cysta, hur kan dom ta så fel? Tänk om jag dött pga deras misstag. Tänk om.... Gråter av bara tanken...

Mattias har varit underbar i allt detta. Han har blivit kastat in i papparollen, fått ta över hela mamma rollen oxå, samtidigt som hans ena halva, hans sambo, hans kärlek blir bortagen från honom i all hast ner till akut operation, att stå kvar där på salen med en 2 veckors bebis och inte fatta något, att inte veta något. bara ha skräcken i sig.
Och han som ovanpå allt hatar sjukhus. . .
 Han har varit så stark. Legat på sjukan med mig, tagit hand om mig, samt vår lille son. Lagt sig själv till sidan. och bara funnits där för oss.

 Utan honom hade jag aldrig klarat detta. Aldrig!!!

 Sitter här nu, 1½ vecka efter operationen, 28 år gammal med en tillfällig stomi påse på magen. Chocken har väl lagt sig lite efter att ha fått det beskedet på intensiven där jag låg första dygnet att jag fått stomi, att det inte var någon cysta alls.
 Härlig sommar detta blir...
Grät som en gris dom första gångerna jag skulle byta påsen, Fortfarande chockad över allt, Men mattias har bara smekt min kind och hjälpt mig byta påse och sagt att allt kommer bli bra.
 Som jag säger, han är helt fantastisk som människa. Helt underbar!

Trodde även att dom snittat upp magen i mitt "gamla" kjesarsnitt. SÅ jag sluppit ett nytt ärr liksom. Men ikke, givetvis fått ett nytt fint långt snitt över magen precis ovanför det gamla.. Glad jag blir...

 Mattias och jag har kommit fram till att nån karriär som fotomodell kan jag ju lägga på hyllan, men att han älskar mig lika mycket för det haha... Han - Mitt allt!!!

Orkar inte skirva mer nu. Tar på krafterna, på tankarna, på chocken...

Tar en dag i sänder, för var dag som går blir jag lite starkare, Nu, 1½ vecka efter kan jag stå upp på mina egna ben, och samtidigt ha kraft kvar att ha min son i famnen. Inte en lång stund, bara en liten. Men det är en bra bit på vägen..

Ahja, ta inget förgivet, man vet aldrig....

Jag lever, vilket är det mest betydelsefulla nånsin. Jag hade änglavakt, nån däruppe. Tack!



nedräkning...


 Torsdag kl 14.00 kommer domen. Då ska jag träffa överläkaren på Specialist gyn.


Fyfan vad jag är nervös. Är så jävla rädd att dom ska hitta nått. 
Har en känsla av att dom faktiskt kommer göra det oxå. *suck*

Det kan fan inte vara Karma!

Hade det varit karma, så hade bara bra saker hänt, ärligt asså.

Jag tycker själv att jag är snäll, trevlig, möter folk med respekt, gör rätt för mig, lydig mot lagar osv. osv..
Men vad får man tillbaka? Dålig karma verkar det som?! det är ju inte som det ska iallfall!

Igår visade det sig att vi var med i Ystad Allehandas Morgon tidning. Österlens svar på Sydsvenskan typ.
 Vi blev ju fotograferade på BB, första "familje porträttet" av en fotograf som jobbade just på ystad allehanda.. Med spänning har vi väntat på att få se vår familjebild i tidningen, och igår skedde det.

 MEN!!!..... (för i mitt liv kommer det tydligen alltid ett litet men betydande "men" efteråt...)

 Bilden är ASE SUDDIG, han/hon som stått vid tryckpressen måste fan ha somnat eller rökat på! För nån jävla skärpa finns inte.. Och ovanpå allt så har den svarta färgen misspassats så duktigt att det ser ut som om att vi alla 3 har någon form utav hitler mustach!

 Blir så jädrans trött asså... Kunde vi inte åtminstone, efter allt annat, fått skåda en fin bild med bra skärpa?

tydligen inte...

see y

akuten...



 Drar det snabbt innan lillen vaknar....

 Har haft ont i magen sedan lillen föddes. Genom dagarna har det bara blivit värre och värre. Och i förrgår stod jag inte ut längre. Ont som F A N (!) svullen till max, kunde knappt stå, gå, ligga eller sitta, och ännu mindre ta hand om en nyfödd.
 Ringde in till förlossningen för att höra vad dom tyckte ja skulle göra...
 Dom tyckte jag skulle åka in till akuten direkt. Så visst, in med Maximilian och sambo i bilen och iväg till ystad akut.

 Väl därinne gick det fort. Kom in direkt mer eller mindre. Vilket var skönt. Slapp alla timmars väntan som annars brukar falla in fint när man ska till akuten.
 Visade sig efter en massa kontroller hit och dit att jag har införskaffat mig en kraftig infektion i kroppen samt i livmodern =(
 Ovan på det så har jag för många år sedan opererat bort vänster äggstock då den var fördärvad utav en cysta, och det visade sig då i förrgår att jag tydligen har äggledaren kvar, och att denne var vätskefylld och svullen. Varför visste inte läkaren, som verkade mer förvånad än någon annan... Hurra vad roligt!

 Summan av kardemumman blev 2 olika sorters dunderkurer av antibiotika, samt smärtstillande i form av morfin (för att överhuvudtaget kunna fungera och röra på sig).
 (Inget går över till lillen via ammningen försäkrade läkaren, som tur är )
På måndag ska jag på röntgen och kolla läget, och i slutet på veckan ska jag på en ny grundlig kontroll för att se om infektionen lagt sig, vilket inte borde vara ett problem. Däremot, om inte svullnaden och vätskan i min äggledare gått ner, lutar det tydligen enligt  gyn läkaren mot operation...

Hur mycket otur kan man ha?

Tack gode gud att jag har mina älskade pågar hos mig. Jag vill verkligen inte opereras IGEN,  ussha, är hel nervös.
Så snälla, håll tummarna för att allt löser sig... jag vill verkligen inte alternativ 2....


*suck*

När två äntligen blev TRE...

Äntligen är han här...

Maximilian

Född: 1 juni 2009 kl 01.36
Vikt: 3460 gram
Längd: 51 centimeter



RSS 2.0